Lillstrumpans tankar

 

 

 

Fredagen den 29 juni:
Gick till jobbet som vanligt vid klockan 7 och kände tidigt under dagen att man inte var lika "kry" som man varit dom senaste dagarna men fortsatte ändå jobba. Runt lunchtiden så blev det värre och trycket över bröstet och andningen blev sämre. När jag gick på rast så ringde jag upp min sambo och han rådde mig att ringa sjukvårdsupplysningen vilket jag gjorde,

Dom tyckte att jag skulle avvakta och se hur det gick framåt dagen samt ringa min vårdcentral om jag kunde åka in dit om jag kände att jag behövde. Ringde direkt upp vårdcentralen och berätta min ventrombos-historia för sköterskan och han rådde mig att åka raka vägen in till akuten. Jag ville först inte och propsade på att det kan jag göra efter jobbet i och med att jag slutade redan vid kl:14 men då var det på egen risk enligt honom.

Jag kämpade mig igenom dagen och vid 13-.tiden så klarade jag inte mer utan sa till kollegorna och chefen att jag måste in.

 

Min sambo skulle in och jobba kväll så han kunde inte hänga med så svärmor fick vara den som var med som stöd. Vi blev omhändertagna ganska snabbt när vi kom in på akuten i Halmstad och dom satte i en stor plastnål i armen så dom skulle slippa sticka mig i onödan, är nämligen livrädd för sprutor och ovanpå detta så är jag svårstucken!!

Läkaren kom in och sa att dom prover dom tagit var helt normala men i och med att jag haft en djup ventrombos i mitt ben så ville dom kontraströntga mina lungor bara för att vara säkra på att det inte är någon ny propp.

 

Efter röntgen vid 23-tiden kom läkaren in till mig och meddelade att jag har en propp i min högra lunga, dom vet inte om det har lossnat från propparna i benet eller om det har tillkommit en ny. 

Att detta ens händer trots att jag sedan den 10 juni tagit mina blodförtunnande Pradaxa medicin som jag skulle (enligt dom så må medicinen vara ny på marknaden men är likvärdig med Waran).

Läkaren frågade om jag har cancer i släkten och det har jag inte men ändå ville hon göra en utredning för enligt henne så kan man få proppar om man har någon form av tumör i kroppen, som om inte detta besked var nog att oroa sig över!

 

 

Läkaren meddelade även att jag skulle sluta att ta Pradaxa och gå över till Waran vilket för mig är lika med SPRUTOR i massvis!! :(

Innan jag fick komma till en avdelning så kom en sköterska och gav mig den första av flera sprutor man ska ta i magen som innehåller Fragmin och det var inte den skönaste jag varit med om. Själva sticket var okey men Fragminet som dom sprutade in gjorde riktigt ont. 

 

 

Blev efter detta inlagt på en hjärtmottagning med en massa sladdar och EKG-apparat fastsatt i ett dygn så dom kunde ha koll på mig. Det var många tankar i mitt huvud innan jag somnade, var liksom i chock efter beskedet. Var en konstig känsla att tidigare under dagen så var man och hjälpte sjuka och nu helt plötsligt är man där själv, kändes overkligt på något sätt!

 

Vaknade vid 5-tiden av att en sjuksköterska rotar i skåpen på rummet men kan efter detta somna om. Vaknar sedan vid 7-tiden av att en annan sköterska vill ta blodtryck och puls och efter detta kunde jag inte somna om utan det var dags att börja denna ovissa dag.

Vid frågan om jag ville äta frukost ute i matsalen så vägrade jag, var trots allt den yngsta på hela avdelningen vilket för mig var jättejobbigt. Räckte liksom med att folk redan stirrade på en när man gick till toaletten.

 

 

Min sambo hade bett sig ledigt så han kunde vara hos mig och stötta mig vilket betydde jättemycket.

Fick byte från mitt behandlingsrum (som egentligen bara var en nödlösning) till ett eget rum som var mycket trivsammare med egen tv. Dagen följdes av detta: blodprov, lunch, läkarbesök, middag, Blodtryckskoll, kvällsmat och efter det den jobbiga Fragminsprutan! I och med att jag skulle hem dagen efter så bad vi sköterskorna lära Erik hur han skulle sticka (skulle inte klara av det själv) så han fick helt enkelt (under noga uppsikt av sköterska) öva på en apelsin innan det var dags för att öva på mig. :P

 

Trots att man var inlagd på sjukhus så hade jag ändå roligt både med min underbara pojkvän (vilket gjorde den uthärdlig) men även med sjuksköterskorna som var i min ålder. Det var dock lite jobbigt när han fick åka hem pga jobb dagen efter. Läkaren hade sagt under dagens besök att jag skulle få komma hem på söndag så det var en stor tröst för oss.

Somnade ganska snabbt efter 22-tiden så jag inte orkade hålla ögonen öppna mer.

 

 

Vaknade runt 7-tiden av ännu en sköterska som skulle ta mitt blodtryck och efter det frukost på rummet som vanligt. Slumrade till i några timmar sedan var det dags för lunch och läkaren kom och pratade lite. Var meningen att jag skulle åkt hem denna dag men läkaren vågade inte släppa hem mig på grund av att dom inte fått svar på alla prover ännu men dom kunde koppla av min EKG-apparat vilket var skönt. Inte så gott att sova med en stor klump som skaver och får en att svettas.

Detta betydde även att jag skulle bli flyttad från hjärtavdelningen till en mer lugnare avdelning utan övervakning av EKG.

 

 

 

 

Var inte så pigg på detta eftersom denna avdelningen var mer strikt med besök och man fick dela rum men folk man inte känner. Dock är jag väldigt tacksam över att jag fick stanna kvar så dom kunde ta alla prover dom behövde och att man ändå var under uppsikt. Men det var lite psykande i och med att jag är så rädd för nålar för där jag fick ligga nu kunde jag inte se dörren pga en skärmvägg i mellan. Men jag lärde mig snabbt ljudet av den så kallade blodvagnen som dom har sina sprutor i. Även denna dag skulle Erik komma men då senare och som vanligt åt man och slumrade om vart annat.

Fick mig en glad överraskning, Erik hade med sig varsin Ben & Jerrys glass med min favorit Phish food! Dock fick vi inte låna frysen av hygiensskäl så vi fick snällt äta dom smälta, men gott var det även om dom var lite mjuka!

Efter Erik hade gått så roade jag mig med min favvoserie nämligen Toddlers and tiaras och efter det så gick jag ut en sväng utanför och ringde några vänner. När nattpersonalen kom till mig så nämnde dom i förbifarten att btw vi kommer in i morgon bitti och tar lite blodprov men det måste bli utanför röret i armen för den har suttit i för länge. Hade lite svårt att sova den natten men till slut gick det. Dock vaknade jag vid 00-tiden av att min rumsgranne snarkade så det stod härliga till, säger bara thank god for earplugs! :P

 

 

Måndagen den 2 juli:
Vaknade av rädslan av att snart kommer sjuksköterskorna och sticker mig som dom förvarnade om men dom kom aldrig så slumrade lite tag till. Klockan 7 kom den ena i och säger att dom inte vill utsätta mig för fler stick just nu utan låter dagssköterskan göra det senare vilket var skönt så man kunde ta det lugnt på morgonen. 

Nästan direkt efter frukosten kom den andra sköterskan i och hon ville låta mig slippa så hon testade min nu 3-dagar gamla plastslang i ena armvecken men typiskt nog kom det ingenting ur den så det var bara att ta bort den. Hon fick istället sticka mig på handen fast med en så kallad bebisnål (butterflynål) som dom har på bebisar men det hjälper inte mig för jag är fortfarande skräckslagen!! Efter mycket grävande och stickande med nålen lyckades dom få ut ett ynkandes litet rör.

 

Doktorerna kom 2 timmar senare och ville ha fler blodprover men att dom skulle skicka efter en från operationsavdelningern som var duktig på att sticka. Sedan gav de mig den glädjande nyheten att jag får åka hem!! Ringde direkt upp Erik som var på väg till mig och lurades att jag fick stanna en natt till hans reaktion: -" va, skojar du?" Men blev överlycklig när jag berättade att så inte var fallet.

 

Innan det var dags för hemfärd så kom en läkare och en sjuksköterska och gick igenom planering inför framtiden med mitt Waran och allt som det innebär. Fick sedan ställa lite frågor som vi hade ang. uppföljning med bl a mammografin som skall göras samt blodkoagulerings utredning. Fick tydliga instruktioner att jag skulle ta 3 tabletter Waran måndag, tisdag och onsdag kväll samt mina sprutor. Sedan på torsdagen ska jag in till Halmstad igen för nya blodprover som bestämmer hur många jag ska ta efter det samt om jag kommit upp i rätt PK-värde. Ligger nu på 1,5 i värdet men ska ligga mellan 2-3 för att det ska vara okey och då slipper jag min dagliga dos av spruta! 

 

 

 

 

Tisdagen den 3 juli:
Äntligen hemma igen! Första kvällen/natten gick sådär med en massa illamående som vanligt, hoppas att det blir bättre på den fronten.

Efter att ha bloggat, pausat och bloggat igen så måste jag vila en stund. Jag hoppas att ni som läser detta inlägg har överseende med mina upprepningar vad gäller min sprutfobi.

Och till dig som själv har gått eller går igenom samma som jag så hoppas jag att du inte känner dig ensam, det finns dom i vår ålder som också bär stödstrumpor, har hemska metallbrickor runt halsen och som får vara extra försiktig med vad man äter och dricker.

Var inte rädda för att fråga, kommentera eller bara tycka till!