Lillstrumpans tankar

 

Efter att ha varit på provtagningen i torsdags och fick ett för lågt värde så var det bara att rida ut helgen med sprutorna och peppa inför dagens provtagning.

 Fick dock vänta en bra stund på grund av att hon som stack mig förra gången skulle precis på rast men det var helt klart värt att vänta på för hon är duktig! Denna gången gick det dock inte lika smidigt som förra då det tidigare stället dom stack på hade det blivit ett blåmärke så det kom inte tillräckligt med blod.

 

Dom fick sticka en gång till men innan dom stack ville dom värma mig, var trots allt iskall av ren skräck för dom förbaskade nålarna!

Bilden nedan visar uppvärmningsklossarna som jag fick sitta med en stund för att kärlen ska vidgas och bli synligare.

Är underbart att veta att man slipper bli stucken nu några dagar framöver tills nästa blodprov!

 

Ni som har följt min blogg nu i några dagar vet om att jag kämpar med att få upp mitt PK-värde som för några dagar sedan låg på 1,5. När man tar ett PK-värde så tar man ett blodprov där man mäter blodets levringsförmåga och (som i mitt fall) så ska den helst ha förlängts. Enklare termer: Om jag skadar mig (om jag har ett bra PK-värde och ligger mellan 2-3) så tar det ca 2-3 gånger längre tid för mitt blod att sluta blöda.

 

Åkte in till Halmstad i går för att ta nya prover och förhoppningsvis fått ett bättre värde, tyvärr gick det inte så bra.

Jag kände innan jag skulle in och ta provet att jag inte mådde så bra, hade bara ätit en skål gröt på hela dagen och nu var klockan runt 15-tiden.

Satte mig i stolen och la fram armen så hon kunde sticka. Tro det eller ej men trots att jag är svårstucken så klarade hon det på första försöket vilket var en oerhörd lättnad!

Förvånad frågade jag om hon hade hittat ett kärl på mitt högra armveck vilket nästan ingen har gjort tidigare!

-"Jajamensan det har jag, sa hon glatt!"

-"Men jag fick sticka ordentligt djupt. Kolla här hur lång denna nålen är och hela är inne, så drog hon sakta ut den". Efter den synen var jag ganska svimfärdig ett bra tag efteråt, var den längsta nålen jag någonsin sett!

 

När jag var färdig så stapplade jag ut till väntrummet och allt snurrade runt. Hon kom ut en liten stund senare och frågade hur jag mådde och då kändes det som om jag skulle svimma vilket jag aldrig (trots min nålfobi) gjort. Fick lägga mig ner på deras obekväma träsoffa och fick både vatten och saft vilket hjälpte en aning i alla fall.

 

Trots denna pärs och ett hopp om att värdet skulle vara så pass bra så man slapp sprutorna hemma så höll det inte hela vägen.

Fick ett samtal i från min AK-mottagning att värdet nu "bara" hade gått upp 0,3 det vill säga att jag ligger på 1,8 vilket betyder sprutor hela helgen och ny provtagning på måndag.

Har i dag även hunnit med att jaga sprutor igen då jag haft en spruta för lite och dessa jag har fått är tydligen en beställningsvara på alla apotek och då tar det runt 2 vardagar att få. Eftersom det är helg så ringde vi till akuten och fick som tur var tag i en läkare som skrev ut några exakt likadana fast ett annat märke och detta märke hade nästan alla apotek inne på lager. Det är otroligt surt att behöva oroa sig för om man ska lyckas få tag i sina sprutor eller inte, igen!
Nu har jag dock så det räcker ett tag framöver, om det skulle behövas. :)

Nu är det bara att rida ut denna helgen och hoppas på att det ger frukt på måndag då jag besöker Halmstad ännu en gång!

 

 

 

I detta blogginlägg tänkte jag berätta för er som undrar vad man måste tänka på när man har fått en propp och går på blodförtunnande läkemedel (speciellt Waran)

 

 

Jag blev först insatt på en blodförtunnande medicin som heter Pradaxa men just den sorten fungerade inte alls för mig i och med att jag nu har ytterligare en propp och denna gång i lungan.

Dom tar därför det säkra före det osäkra genom att sätta in mig på ett väldigt beprövat läkemedel som heter Waran. Waran är det vanligaste läkemedlet mot just propp och behandlingen börjar med att man får injektioner varje kväll med Fragmin i minst 5 dagar samtidigt som man får en viss dos med Warantabletter. Efter några dagar måste man ta nya prover för att se om man måste öka dosen med tabletter eller om den ska minskas. Har man för högt värde så blöder man mycket längre men har man för lågt värde så kan det uppstå nya proppar så det ska hellst ligga lite över medel. Som jag tidigare skrivit så ligger mitt PK-värde just nu på 1,5 och målet är mellan 2-3 och det är först då som jag slipper ta sprutorna.

Det som man får tänka på lite extra nu när man går på blodförtunnande är att om man skär sig så tar det i regel 2-3 gånger längre tid för mig att få stopp på blödningen än vad det gör för en som inte tar blodförtunnande.
Skulle man slå i huvudet eller få ett slag i magen så får man åka in till akuten för att vara på den säkra sidan så ingen större blödning har uppstått.

 Man ska vara medveten om när man får Waran att man inte får dricka mycket alkohol, max 1 glas till måltiden står det i min Waran-broschyr. Man ska även undvika att ändra kosten det vill säga börja banta, bara äta grönsaker eller liknande. Tallriksmodellen är att rekommendera.
Vad gäller biverkningar så finns det viss risk för håravfall när man äter Waran, detta händer som sagt inte alla men det är en biverkning som finns.

 

 

 

 

Sprutorna
Som jag nämnde tidigare så när man påbörjar en Waranbehandling så måste man ta injektioner varje kväll med Fragmin i minst 5 dagar tills man uppnått rätt PK-värde.

Nålen på sprutan är väldigt tunn och fin och själva sticket känns knappt utan det som känns lite är när man sprutar in själva Fragminet. Om man har fått smärtlindrande utskrivet och godkänt i samband med Waranen så rekommenderar jag att ta en sådan tablett ca 1 timme innan injektionen för att minska smärtan.

Efter sticket ska man inte massera på stället och jag tycker att det underlättar en aning att lägga sig ner tills smärtan avtagit då den sitter kvar en stund efter.

 

I skrivande stund så har jag lite smått panik eftersom jag bara fick med mig sprutor så det räckte till gårdagen det vill säga att jag inte har sprutan som ska tas i kväll. I måndags så lovade apoteket att det skulle finnas sprutor på mitt apotek i Mellbystrand senast i dag onsdag och att jag får ett sms när dom har kommit in.

Ringde apotekets växel och frågade om sprutorna kommit in och när apoteket får sin dagliga leverans?

Fick då svaret att det får dom klockan 16.00, det vill säga om dom INTE har kommit in i dag så har jag 4 timmar på mig att skaffa fram sprutan och då får jag åka till Halmstad där jag var inlagd. Pressen av att behöva jaga sprutor som är livsviktiga för en tar verkligen på krafterna.

 

 

En färdig Fragminspruta med nål och rengöringsservett

 

 

Efter att min sambo (som aldrig stuckit någon förut) fick lära sig att sticka rätt genom att öva på en apelsin så var det ändå ganska okey, kändes dock bara en aning mer än när rutinerad sjukvårdspersonal gjorde det och nu känns det knappt alls längre. Om man är spruträdd som jag så rekommenderar jag starkt att man låter en annan sköta stickandet! Jag har turen att ha en orädd pojkvän som hjälper mig men har man inte det så tveka inte att be en distriktssköterska att komma hem och ge injektionen. Vet med mig själv att om jag hade varit tvungen att ta den själv så skulle det inte blivit gjort och så hade man i värsta fall fått ytterligare en propp. Trodde aldrig att jag skulle klara av att bli stucken varje dag (tillhör dom som springer när det närmar sig en nål), men tro mig man klarar mer än vad man tror!

 

 

Nästa grej som jag ska ta upp är mina stödstrumpor som jag fått på sjukhuset. Dom ska vara på minst 6 månader upp till 1 år.

Färgerna är inte dom mest smickrande men måste man så måste man. Det som hindrar mig mest nu i sommar är att jag inte kan ha en kort kjol på mig eller shorts för stödstrumporna går bara strax under knähöjd vilket inte hade varit snyggt alls. Tur att man köpte sig en långklänning för då syns inte strumporna lika väl. Kan heller inte gå och bada då jag inte får ta av mig dom ens under några timmar för då går man (enligt läkaren) back i 1 hel vecka och det är det inte värt.

Det som skiljer många stödstrumpor åt är vilken kompression dom har. Jag har fått mina utprovade och jag ska ha kompression 20-30 mmHg. Tydligen är det väldigt vanligt med stödstrumpor i yrken där man går mycket, ska förhindra åderbråck längre fram i åren.

 

Jag har fått 2 par svarta och 2 par hudfärgade och än så länge tycker jag ändå att dom hudfärgade är aningen bättre om man vill "smyga" med att man har stödstrumpor.

Stöd strumpor finna annars i olika varianter och kan köpas på ett vanligt apotek. Har hittat en jättebra hemsida om man vill ha lite roligare strumpor med olika motiv på eller bara vill ha variation. Finns även i en lite sexigare variant i form av stay-ups! :)

Mina stödstrumpor ser ut såhär:

 

 

 

 

 

Waranbrickan
En annan väldigt viktig sak är min Waranbricka. Den ska jag ha på mig varje dag tills dess att jag slutar med Waran. Detta som en säkerhet om jag skadar mig när jag är ute och inte kan berätta att jag går på blodförtunnande så ser sjukvårdspersonalen det direkt och kan stoppa en eventuell blödning snabbare med ett speciellt medel som dom pumpar in i kroppen.

Ska försöka skaffa en lite snyggare kedja till halsbandet, man får som ni ser ett snörliknande band som syns ganska väl vilket jag inte vill ha. Funderar på en snygg lång kedja i silver för då ser halsbandet ut lite som en id-bricka och märks inte på samma sätt.

På ena sidan av brickan finns det text på svenska och andra sidan på engelska vilket är bra.

 

 

 

 

 

Fredagen den 29 juni:
Gick till jobbet som vanligt vid klockan 7 och kände tidigt under dagen att man inte var lika "kry" som man varit dom senaste dagarna men fortsatte ändå jobba. Runt lunchtiden så blev det värre och trycket över bröstet och andningen blev sämre. När jag gick på rast så ringde jag upp min sambo och han rådde mig att ringa sjukvårdsupplysningen vilket jag gjorde,

Dom tyckte att jag skulle avvakta och se hur det gick framåt dagen samt ringa min vårdcentral om jag kunde åka in dit om jag kände att jag behövde. Ringde direkt upp vårdcentralen och berätta min ventrombos-historia för sköterskan och han rådde mig att åka raka vägen in till akuten. Jag ville först inte och propsade på att det kan jag göra efter jobbet i och med att jag slutade redan vid kl:14 men då var det på egen risk enligt honom.

Jag kämpade mig igenom dagen och vid 13-.tiden så klarade jag inte mer utan sa till kollegorna och chefen att jag måste in.

 

Min sambo skulle in och jobba kväll så han kunde inte hänga med så svärmor fick vara den som var med som stöd. Vi blev omhändertagna ganska snabbt när vi kom in på akuten i Halmstad och dom satte i en stor plastnål i armen så dom skulle slippa sticka mig i onödan, är nämligen livrädd för sprutor och ovanpå detta så är jag svårstucken!!

Läkaren kom in och sa att dom prover dom tagit var helt normala men i och med att jag haft en djup ventrombos i mitt ben så ville dom kontraströntga mina lungor bara för att vara säkra på att det inte är någon ny propp.

 

Efter röntgen vid 23-tiden kom läkaren in till mig och meddelade att jag har en propp i min högra lunga, dom vet inte om det har lossnat från propparna i benet eller om det har tillkommit en ny. 

Att detta ens händer trots att jag sedan den 10 juni tagit mina blodförtunnande Pradaxa medicin som jag skulle (enligt dom så må medicinen vara ny på marknaden men är likvärdig med Waran).

Läkaren frågade om jag har cancer i släkten och det har jag inte men ändå ville hon göra en utredning för enligt henne så kan man få proppar om man har någon form av tumör i kroppen, som om inte detta besked var nog att oroa sig över!

 

 

Läkaren meddelade även att jag skulle sluta att ta Pradaxa och gå över till Waran vilket för mig är lika med SPRUTOR i massvis!! :(

Innan jag fick komma till en avdelning så kom en sköterska och gav mig den första av flera sprutor man ska ta i magen som innehåller Fragmin och det var inte den skönaste jag varit med om. Själva sticket var okey men Fragminet som dom sprutade in gjorde riktigt ont. 

 

 

Blev efter detta inlagt på en hjärtmottagning med en massa sladdar och EKG-apparat fastsatt i ett dygn så dom kunde ha koll på mig. Det var många tankar i mitt huvud innan jag somnade, var liksom i chock efter beskedet. Var en konstig känsla att tidigare under dagen så var man och hjälpte sjuka och nu helt plötsligt är man där själv, kändes overkligt på något sätt!

 

Vaknade vid 5-tiden av att en sjuksköterska rotar i skåpen på rummet men kan efter detta somna om. Vaknar sedan vid 7-tiden av att en annan sköterska vill ta blodtryck och puls och efter detta kunde jag inte somna om utan det var dags att börja denna ovissa dag.

Vid frågan om jag ville äta frukost ute i matsalen så vägrade jag, var trots allt den yngsta på hela avdelningen vilket för mig var jättejobbigt. Räckte liksom med att folk redan stirrade på en när man gick till toaletten.

 

 

Min sambo hade bett sig ledigt så han kunde vara hos mig och stötta mig vilket betydde jättemycket.

Fick byte från mitt behandlingsrum (som egentligen bara var en nödlösning) till ett eget rum som var mycket trivsammare med egen tv. Dagen följdes av detta: blodprov, lunch, läkarbesök, middag, Blodtryckskoll, kvällsmat och efter det den jobbiga Fragminsprutan! I och med att jag skulle hem dagen efter så bad vi sköterskorna lära Erik hur han skulle sticka (skulle inte klara av det själv) så han fick helt enkelt (under noga uppsikt av sköterska) öva på en apelsin innan det var dags för att öva på mig. :P

 

Trots att man var inlagd på sjukhus så hade jag ändå roligt både med min underbara pojkvän (vilket gjorde den uthärdlig) men även med sjuksköterskorna som var i min ålder. Det var dock lite jobbigt när han fick åka hem pga jobb dagen efter. Läkaren hade sagt under dagens besök att jag skulle få komma hem på söndag så det var en stor tröst för oss.

Somnade ganska snabbt efter 22-tiden så jag inte orkade hålla ögonen öppna mer.

 

 

Vaknade runt 7-tiden av ännu en sköterska som skulle ta mitt blodtryck och efter det frukost på rummet som vanligt. Slumrade till i några timmar sedan var det dags för lunch och läkaren kom och pratade lite. Var meningen att jag skulle åkt hem denna dag men läkaren vågade inte släppa hem mig på grund av att dom inte fått svar på alla prover ännu men dom kunde koppla av min EKG-apparat vilket var skönt. Inte så gott att sova med en stor klump som skaver och får en att svettas.

Detta betydde även att jag skulle bli flyttad från hjärtavdelningen till en mer lugnare avdelning utan övervakning av EKG.

 

 

 

 

Var inte så pigg på detta eftersom denna avdelningen var mer strikt med besök och man fick dela rum men folk man inte känner. Dock är jag väldigt tacksam över att jag fick stanna kvar så dom kunde ta alla prover dom behövde och att man ändå var under uppsikt. Men det var lite psykande i och med att jag är så rädd för nålar för där jag fick ligga nu kunde jag inte se dörren pga en skärmvägg i mellan. Men jag lärde mig snabbt ljudet av den så kallade blodvagnen som dom har sina sprutor i. Även denna dag skulle Erik komma men då senare och som vanligt åt man och slumrade om vart annat.

Fick mig en glad överraskning, Erik hade med sig varsin Ben & Jerrys glass med min favorit Phish food! Dock fick vi inte låna frysen av hygiensskäl så vi fick snällt äta dom smälta, men gott var det även om dom var lite mjuka!

Efter Erik hade gått så roade jag mig med min favvoserie nämligen Toddlers and tiaras och efter det så gick jag ut en sväng utanför och ringde några vänner. När nattpersonalen kom till mig så nämnde dom i förbifarten att btw vi kommer in i morgon bitti och tar lite blodprov men det måste bli utanför röret i armen för den har suttit i för länge. Hade lite svårt att sova den natten men till slut gick det. Dock vaknade jag vid 00-tiden av att min rumsgranne snarkade så det stod härliga till, säger bara thank god for earplugs! :P

 

 

Måndagen den 2 juli:
Vaknade av rädslan av att snart kommer sjuksköterskorna och sticker mig som dom förvarnade om men dom kom aldrig så slumrade lite tag till. Klockan 7 kom den ena i och säger att dom inte vill utsätta mig för fler stick just nu utan låter dagssköterskan göra det senare vilket var skönt så man kunde ta det lugnt på morgonen. 

Nästan direkt efter frukosten kom den andra sköterskan i och hon ville låta mig slippa så hon testade min nu 3-dagar gamla plastslang i ena armvecken men typiskt nog kom det ingenting ur den så det var bara att ta bort den. Hon fick istället sticka mig på handen fast med en så kallad bebisnål (butterflynål) som dom har på bebisar men det hjälper inte mig för jag är fortfarande skräckslagen!! Efter mycket grävande och stickande med nålen lyckades dom få ut ett ynkandes litet rör.

 

Doktorerna kom 2 timmar senare och ville ha fler blodprover men att dom skulle skicka efter en från operationsavdelningern som var duktig på att sticka. Sedan gav de mig den glädjande nyheten att jag får åka hem!! Ringde direkt upp Erik som var på väg till mig och lurades att jag fick stanna en natt till hans reaktion: -" va, skojar du?" Men blev överlycklig när jag berättade att så inte var fallet.

 

Innan det var dags för hemfärd så kom en läkare och en sjuksköterska och gick igenom planering inför framtiden med mitt Waran och allt som det innebär. Fick sedan ställa lite frågor som vi hade ang. uppföljning med bl a mammografin som skall göras samt blodkoagulerings utredning. Fick tydliga instruktioner att jag skulle ta 3 tabletter Waran måndag, tisdag och onsdag kväll samt mina sprutor. Sedan på torsdagen ska jag in till Halmstad igen för nya blodprover som bestämmer hur många jag ska ta efter det samt om jag kommit upp i rätt PK-värde. Ligger nu på 1,5 i värdet men ska ligga mellan 2-3 för att det ska vara okey och då slipper jag min dagliga dos av spruta! 

 

 

 

 

Tisdagen den 3 juli:
Äntligen hemma igen! Första kvällen/natten gick sådär med en massa illamående som vanligt, hoppas att det blir bättre på den fronten.

Efter att ha bloggat, pausat och bloggat igen så måste jag vila en stund. Jag hoppas att ni som läser detta inlägg har överseende med mina upprepningar vad gäller min sprutfobi.

Och till dig som själv har gått eller går igenom samma som jag så hoppas jag att du inte känner dig ensam, det finns dom i vår ålder som också bär stödstrumpor, har hemska metallbrickor runt halsen och som får vara extra försiktig med vad man äter och dricker.

Var inte rädda för att fråga, kommentera eller bara tycka till!