Lillstrumpans tankar

Hej alla läsare!

 

Jag har varit nere nu ett tag och detta pga av tråkiga besked. Allt började för ca 4 veckor sedan då jag började få känningar i mitt högra vad och skenben men la ingen vidare notis på detta utan fortsatte vardagen som vanligt. Efter att ha förvärrats så kontaktade jag 3 veckor senare min vårdcentral och blev ombedd att besöka sjukgymnasten före läkaren då detta verkade vara hans område. Jag tog sköterskans råd och beställde en tid hos min sjukgymnast. Fick komma dit den 7 juni och han undersökte mitt ben och bedömde att detta till 100 procent var en sk Bakercysta och att det var helt ofarligt. Detta är en svullnad i knävecket och kan gå sönder av sig själv men då så skulle det tydligen göra jätteont men som sagt helt ofarligt. Eftersom han sa att det inte var något farligt så gick jag och jobbade efter besöket trots att jag haltade. Morgonen därpå hade smärtan blivit värre men gick ändå till jobbet, trodde att jag överbelastat benet kvällen innan. Jag och Erik talades vid och då sa vi att vi avvaktar tills på måndag och söker läkarvård då om det hela inte blivit bättre under helgen.

 

 

Söndagen den 10 juni så vaknade jag med en fruktansvärd smärta och när jag skulle resa på mig så kunde jag knappt stå. Skrek och grät så tårarna sprutade om mig, ville varken äta eller något annat då smärtan var så stark. Bad Erik ringa sjukvårdsupplysningen om råd och tips på vad man ska göra och vad som kunde hänt. Vår fasa var att Bakercystan hade spruckit vilket sjukgymnasten skulle göra väldigt ont. Vi blev hänvisade till en jourmottagning som har öppet på helgen i Laholm så vi ringde dit och frågade om vi kunde komma in. Trots att de hörde hur jag skrek och hade ont så ville dom inte ta emot mig och sa till Erik att dom skriver ut lite smärtstillande som han kan hämta ut på närmaste apotek. Jag blev helt förstörd av beskedet att jag skulle sitta i min fåtölj och ha så här ont en hel dag och att man inte ens fick komma in och få det undersökt.

Vi bestämde oss för at ringa sjukvårdsupplysningen på nytt och då svarade en kvinna. Hon tyckte av vi skulle stå på oss och att inte jag skulle behöva sitta och ha så ont. Hon tog på sig att ringa mottagningen själv och när hon kom tillbaka i luren så sa hon att hon har fixat en tid till oss så vi kan få träffa en läkare men att hon fått skit av dom och t om blivit kallad inkompetent. Vi blev så lättade och glada att få komma in och att en som är kunnig får undersöka mig.
Vi åkte direkt.

 

Framme på mottagningen så var det öde och inte en människa i sikte förutom sköterskan som satt i receptionen (man kan ju undra varför jag inte fick komma in om dom ändå inte har några patienter som väntar)

Kom in till läkaren (som råkade vara min husläkare så jag kände mig trygg). Han ställde en massa frågor och undersökte benet ordentligt sedan nämner Erik att jag opererade båda mina ben för 2 år sedan. Läkaren blev lite stött och sa att vi kunde sagt detta tidigare, vi måste direkt upp till akuten i Halmstad.

Väl i Halmstad så möttes vi av en sköterska med rullstol, därefter kom jag in snabbt och innan jag visste ordet av så tog dom blodprover av alla dess former. Smärtlindrande verkade knappt men fick ändå så det värsta skulle lugna sig. Efter 4 timmar så kommer läkaren in och meddelar att det ena blodprovet visade för höga värden och detta kunde vara en indikation på att det kan vara en propp (eller en Bakercysta) så för säkerhetsskull så ville han ha en ultraljudsundersökning för att kunna utesluta att det är en propp i benet.

 

1 timme senare så blir jag inrullad till ultraljudsrummet och blir undersökt av en kvinnlig läkare som visar vad som är vad på skärmen. Hon börjar vid ljumsken och går neråt. Hon visade hur friska blodkärl stänger sig vid tryck och om det är en propp så stänger dom sig inte utan är igenfyllda. Dom vid låret såg bra ut så hon fortsatte nedåt men precis ovanför mitt högra knä så ser jag 3 olika blodkärl som INTE stänger sig. Jag tittar oroligt mot läkaren som ser jättebekymrad ut och vänder bort skärmen från mig. Hon säger med en besviken stämma, du har proppar i ditt ben. Min första tanke var att inte är det konstigt att jag haft ont. Min andra tanke var vad hade hänt om jag INTE kommit in?

 

Storleksskillnad

 

Efter underökningen så fick jag komma tillbaka till akutmottagningen och träffa läkaren där. Han sa att jag måste ta sprutor i 5 dagar och sedan ta waran vilket kräver att man går på kontinuerliga kontroller hos min vårdcentral för att bestämma rätt dos på läkemedlet. Jag som är sjukt spruträdd såg framför mig hur Erik skulle få vara den som jagar mig med sprutor för jag vägrar ta dom. Vi sa båda två att detta aldrig skulle kunna fungera och frågade om det fanns ett annat alternativ och det fanns det! Det fanns ett läkemedel som blev godkänt förra året och har tidigare används för hjärtflimmer men att det visat god effekt även på blodpropp.

 

 

Vi bestämde oss för detta läkemedel och nu ska jag ta detta i 180 dagar dvs ett halvår. Blodkontrollerna kommer jag aldrig komma i från och p-piller kommer jag aldrig mer få utskrivet igen. I och med att medicinen jag fått gör så mitt blod blir tunnare så har det svårare för att koagulera dvs stelna. Detta betyder att om jag råkar skära mig eller skadar mig på annat sätt så kommer det blöda mer så man får vara mer försiktig.

Dagarna efter har jag mestadels varit i sängen men även försökt att vara uppe så mycket det går. Min bästa kompis Pernilla kom i onsdags och stannade till torsdags vilken livade upp stämningen trots att smärtan fanns kvar. Foten har blivit mer svullen sedan jag var inne i söndags vilket gör att jag har svårare att gå, känns ungefär som att gå med en för liten gummistövel med vatten i så den sitter tight på foten.

Detta skulle tydligen vara vanligt att svullnaden går nedåt, speciellt om man håller i gång och går. Så nu gäller det att försöka bli bra tills på tisdag då jag egentligen ska jobba, vi får se hur svullnaden känns annars är jag hemma någon dag till.

 

 

 

Detta var och är för mig en väldig omställning och det får en att tänka och vara tacksam för det man har och vara nöjd med sig själv som man är.

Det som får mig gå vidare är Erik och tanken: Det kunde varit mycket värre!

 

Fortsättning följer...